Hur långt ska man egentligen behöva gå för att bli respekterad – utan att spela tuff och utan att trycka ner andra, vare sig kollegor, kvinnor eller barn? Varför måste respekten ofta förväxlas med maktspel, utbildningstitlar eller status, istället för verklig mänsklig värdighet och lite vänlighet som värmer och åberopar lite kärlek & empati?

Jag vill tala klarspråk. Som själv drabbad av barnarov vet jag vad det innebär när barns liv och framtid förstörs. Därför väljer jag att öppet stödja plattformar som Dumpen.se trots att det kan uppfattas som kontroversiellt. Patrik Sjöberg och andra som engagerar sig där tar på sig en oerhört svår kamp – och även om de möter hård kritik, står de i alla fall på barnens sida. För mig är det obegripligt hur någon – allra minst en förälder – kan sälja sitt eget barn, vilket de berättar om i hemsidan Dumpen.se – Det är ett svek som inte bara krossar barnets liv och vuxenålder, utan också hela tanken om familjens kärna som nu är utraderat. Dessa förövare behöver vård och terapi, men framför allt måste de bemötas med rättvisa domar. Det går inte att bortförklaras de har ju inget samvete?

Problemen med våld och övergrepp mot barn är stora – inte bara i Latinamerika där barnsexhandel och pornografihärvor avslöjats i nivå med, eller värre än, Epsteins nätverk. Även här i Sverige finns ett mörker. Barn far illa, och till och med lagstiftning som LVU kan i vissa fall missbrukas eller användas på sätt som skadar snarare än skyddar unga. Samtidigt undrar vuxenvärlden varför ungdomar mår så dåligt. Svaret är ofta enklare än man vill erkänna: det är inte ungdomarna som är ”labila”, det är vi vuxna som brister i att skapa en trygg värld för dem att växa upp i. Man vinner alltid lite på vänlighet. Att vara vänlig mot allt som är levande är inte mer än en naturlig del av mänskliga rättigheter. Ärligt talat – när ska vi börja tala om det här på riktigt, och inte gömma oss bakom fasader och skygglapparna?