Människan har en stark tendens att härma både andra och sig själv genom de speglingar vi möter i samhället – det som ibland beskrivs som ”Monkey See, Monkey Do”. Men innebär det verkligen att vi måste leva på samma sätt som alla andra? Varför måste känslor formas och kanaliseras genom osynliga normer, ofta påtvingade av medier och populärkultur? Varför kan vi inte få vara fria, särskilt i vårt känsloliv?

Dagens mansideal framställs ofta som absurt: mannen ska ha muskler som en Belgian Blue-tjur, utseende som en Dressman-modell, ekonomiska framgångar som Elon Musk och samtidigt en stereotyp machokraft. Denna trend av vad det ”betyder att vara man” är inte bara orealistisk – den är djupt problematisk.

Vad kan vi göra åt detta, mer än att upplysa och ifrågasätta? Det finns otaliga nätforum och tidningar som stöttar kvinnor i deras välmående, men statistiken visar samtidigt att män löper högre risk att ta sina liv. Som feminist anser jag att det är orättvist och ohållbart att mäns känslor ofta osynliggörs. Om vi verkligen vill bygga ett jämlikt och fritt samhälle, med civilkurage och hållbara värderingar, måste kampen inkludera alla – även män och deras rätt att vara sårbara, fria och mänskliga.